Träningsglädje

Efter att ha tränat och hållt igång ganska länge denna gången, har jag insett att det är en väldigt stor del av mitt liv och vill gärna dela med mig av mina erfarenheter så här långt.

Jag har inga planer på att göra det här men kommer under dagen att starta en ny blogg där jag planerar att skriva om mina tankar kring allting som har med träning att göra. 

Den här bloggen vill jag ska vara för mina privata tankar och aspekter av mitt liv.

Over and out, så hörs vi på ett tag.


Redigerat:
Detta kommer bli min träningsblogg:

http://sammelstark.blogspot.se/

Till alla dom, som kämpar.

Det är alltid vemodigt att lämna en stad, full med vänner som man ser alldeles för sällan.

Det här utlägget började jag på idag efter jag följt en av mina mest långvariga vänner till hans jobb.

Men känslan började redan igår, då jag landat i Stockholm med mitt tåg.

Jag kände sådan tillfredsställelse av att åter vara i staden. Gå runt och känna på dess gator, titta på affärerna och mötas av dess folk.

Känna de samma lukterna som de alltid varit på olika ställena man alltid hållit till på i den stund man bodde här. 

Känslan längtan o minnena, butikerna som finns kvar och allt det som är nytt.

Att kunna gå skrattandes tillsammans med en kompis man inte träffat på flera år, men ändå känna samma närhet till. Samma vänskap.

Jag insåg att vänskap är som något man måste underhålla, men inte alltid vara närvarande för. Den finns kvar där om den en gång blivit etablerad. 

Den kan förändras och mogna eller ibland också tyna bort, men är den menad att vara, så kommer den alltid vara stark.

 

Stockholm har jag inte alltid kommit överens med. Det är lättast att beskriva det som att man en gång i tiden inte hade mognaden till staden. Lite som ett ungt förhållande, man ger sig in för tidigt för att uppskatta det, för hårt och för tillgivet för att det sen bara blir skit. 

När jag klev av tåget kände jag ändå att här kan jag bo, det är inte alla städerna jag känner så för, jag har avskytt Stockholm. Mest för att jag har varit för ung, för naiv och dåliga saker som hänt där.

Jag ville först beskriva denna känslan som ett gammalt ex som man inte kan undvika, kanske lite som att ha barn med nån och sen blir ens förhållande uselt, man separerar, lever sina egna liv, sen mognar man och hittar tillbaka till varandra, för att man var för så ung och dum, för temperamentsfull.

Men det känns inte riktigt så. 

Det är nära men ändå inte den känslan jag får.

Känslan jag får idag är att en stad är som en gammal vän. Som är stor nog att man kan trampa igenom den, känslan, av gatorna, lukterna och vad som mer ger sitt intryck till staden. Vad man själv ger och att man har mognat tillsammans.

En stad eller en plats är vad man gör den till, vad som finns där intrycken som har varit och minnena som hänt där, man kan minnas antingen det bra eller det dåliga.

Jag har känt samma sak i min hemstad. Min födelse och uppväxtsstad, jag har gått från att se det dåliga till det som jag gillar med staden. Visst finns det fortfarande folk där som jag avskyr, (som jag själv inte vet vad som händer om jag stöter på idag) men det har inte med staden att göra, jag har även vänner där, som jag älskar och som jag skulle göra allt för. Allting handlar om inställning.

Förr i tiden valde jag ofta det dåliga, istället för det bra.

Jag har gått ifrån det till att försöka se det positiva. Att leva i nuet, att vara med dom som får mig att le och sprudla av glädje, istället för att tryckas ner av det negativa som finns.

Visst har jag från tillfälle till tillfälle tappat mitt positiva tänkande. Jag har tur jag har vänner som kan få mig tillbaka till rätt spår.

Jag har bott på olika ställen, Ängelholm, Norrtälje, Stockholm (Hägersten) Jokkmokk, Luleå.

Jobbat i Gällivare.

Där ungdomar sagt till mig att de vill flytta därifrån, för där finns inget som de vill göra.

Redan då sa jag till samma ungdomar, att ett ställe, den plats där man bor, blir vad man gör det till. Istället för att gnälla på det som inte finns,se på det som finns eller gör det man vill ha. Finns inte en sport eller hobby i din stad, försök starta en förening.

Det är ungefär så det låter, ibland blir det tvärtom. När jag bodde på Hägersten, ville jag så mycket men gjorde inget, (främst för att jag inte hade råd) jag hade ingen Go!-attityd

Det fanns såpass mycket att välja på så att man blir överväldigad. 

 Då krävs det kontakter, bra vänner, jag minns jag gick till en kung-fu lokal på Medis. Men backade för det var för dyrt jag hade för låg självkänsla, jag var fortfarande en bruten man då, jag var ensam och osäker. Jag önska jag haft alla vänner i stan då som jag har nu. 

Jag tackar mina vänner i Jokkmokk att de ringde mig när träningar var, eller att vi försökte hitta på saker, peppa en. 

Det har inte alltid varit så. Jag fick den attityden att jag ska aldrig ge mig.

Aldrig någonsin ska jag sluta kämpa. 

Vare sig det gäller personlig- yrkes- eller fysisk-a motgångar.

Jag har alltid ställt upp för vänner och aldrig krävt något, tillbaka. 

Jag tycker att det ska komma självmant. Det är inte alltid man får tillbaka något. Men när man får tillbaka något känns det tillfredsställande ändå. Jag har en tendens att alltid ta hand om mina egna problem, klantar jag mig tar jag mig själv ut ur det. Men ibland krävs det att man får hjälp. 

Då hjärta, blod, svett och tårar bara kan ta en så långt. 

Det känns skönt att känna att man har vänner. Som har överenseende för att man lyckas med dumma saker mitt i natten. 

Speciellt i en stad som Stockholm.

Men det jämnar väl ut sig på en tioårsperiod.?

Jag förväntar mig att vänner ringer nångång till mig o behöver hjälp. Likväl att jag kan ringa dom. (Även om det är sällan)

Det enda jag är ledsen över är att alla mina vänner som jag anser dom. Är utspridda över hela Sverige och snart världen. 

Jag hoppas att den dagen aldrig kommer då jag känner att jag inte vill kan eller orkar umgås, men någon av dom om jag passerar dess stad. 

Jag hoppas:

Att de fortsätter ha överseende för att vi alldeles för sällan träffas. 

Eller att de aldrig blir rädda för att höra av sig till mig, om det är något eller vill hitta på en sak.

Till slut säger jag.

Gå en hel dag utan att gnälla på någonting, se sen hur ditt liv förändras. Allting är vilken inställning du har. (Jag har för övrigt ännu inte lyckats, men jag jobbar på det!)

Det här skulle vara en kärleksförklaring till Stockholm, en större stad i Sverige som jag än en gång kommit att älska. Nu när jag fyllt staden med en glädje som finns och kommer finans kvar nästa gång jag kommer dit. Likväl min nuvarande hemort, där jag också har vänner jag träffar för sällan, för allting ställer till det. 

 Livet rusat iväg alltför fort. Tiden att umgås finns där. Då tar vuxenlivet alltid en ut på en annan väg. 

Konstigt hur det är, jag trodde aldrig att jag skulle bli vuxen, vissa saker är jag det inte med medans andra känner jag att jag är det väldigt mycket. 

Träningsvärk i hjärnan

För ett tag den gick jag in på styrkelabbet.se s hemsida. För efterforskning. Efter ha läst delar ur den och flera andra träningshemsidor, inser jag att det krävs flera saker för att klara sig i sin träning.

Ett bra träningsschema och dagbok för det.
Att man sen håller sig till det träningsschema som man förutsatt att köra, det kräver tid för att det ska ge resultat. Det mäter du med hjälp av dagbok och ihärdighet.

Utstakade mål.
Vare sig ens mål är att gå upp i vikt ner i vikt, öka minska dikten-datten hit o dit, ska man ha ett mål och skriva upp vägen dit där hör dagbok också till. Få en morot för varje mål som ni uppnår, inte en som är relaterad till att ni förlorar målet igen.

Att ha motivation vilja och tid
Det är ytterst viktigt att ha en stabil miljö där man kan återfinna sin energi för att genomföra målen, det är lätt att störas av yttre faktorer alldeles för lätt, för mig är det en inställning att inte oroas av något jag inte kan påverka. Men det jag kan påverka kan jag försöka ändra på och oroas över.

Hjälpmedel för att förverkliga sina mål och kunskap om hur målen ska förverkligas
Mycket idag handlar om vikt och styrka. En vis man sa en gång till mig att man kan va smal och ändå överviktig för man inte klarar bära sin vikt, och vice versa, man kan va fet och vältränad.
För detta finns hjälpmedel såpass att jag tror mina syskon om de lyssnar på mig denna gången tar mina råd till sig. Det går att gå ner i vikt med dietshakes, det imponerar på mig, för jag hade aldrig klarat av det sättet. Men det är en Quick-fix. För att sen klara resten av livet ska man äta vanlig mat, ha då en app i eran telefon som ni loggar allting. Det finns flera bra på marknaden. Själv kör jag med myfitnesspal.

För att förbränna fett krävs muskler, därför krävs en bra bas också. Inte bara ett energiunderskott, visst jag vet du litar på din pt mer, men det är för mig slöseri med pengar, allting finns att läsa på internet. Internet är ett hjälpmedel, där det står mycket som går emot vartannat, men en sak är gemensamt, energiunderskott, muskelträning mer proteiner för att undvika nedbrytning av onödigt mycket muskler i samband med viktnedgång.
I samband med att bygga muskler krävs energiöverskott, det behöver jag väl inte säga?
I samband med att förändra sin kropp, det får du själv figurera ut.
Sen är alla olika. Men belastningen tas från dig att tänka på kalorier, upp/nedgång i vikt så länge du har ett hjälpmedel som håller koll på dig åt det. Speciellt om man inte har tid eller lust att skriva en dagbok. Det enda som ligger på dig är ansvaret att fylla i korrekt.

Hitta en träningsmetod och lokal där ni trivs, kläder som är bekväma och snygga för er.
Detta är svåraste punkten tycker jag, det genomsyras också även att jag delvis inte håller med om detta, jag kanske är för självsäker eller skiter i saker som händer runtomkring mig. Det är jag och min träningspartner som det cirkulerar runt. Ingen mer om man inte stöter på vänner.
Vi tränar mest för oss själva. Men runt andra som har liknande mål, respektera att andra använder samma maskiner också påverka sånt du kan påverka och var artig mot andra.

För en nystart eller start krävs det att man känner sig bekväm där man tränar. Korrekt bemött, kläderna sitter bra, och flera andra aspekter.

Man känner sig bekväm i sig själv, detta är delvis därför man går till träningslokalen, man känner sig inte bekväm med sig själv, skit i det, det är ingen som är det, det viktiga är att man känner sig bättre när man går därifrån.
Det sa jag du tränar för dig själv, det är viktigt att du trivs där du tränar, att du längtar dit.
Till detta kan man också tillägga att musik som du tycker är bra hjälper till, ett bra soundtrack är alltid motiverande.

Att inte vara rädd för att ta ut sig och svettas.
När jag tränade i Jokkmokk styrkelyftsklubb kom jag under en joggingrunda, på maskin, i kontakt med en äventyrsresare, Lars Monsen.
Han och jag är av samma övertygelse, man ska inte vara rädd för att svettas, många som är på gymmet är det, främst tjejer känns det som, går dit översminkade och lyftet lätt och får ingen förbättring. Även killar gör samma sak, kanske inte sminket men tränar pumpar vikter sen drar hem. Detta är i olika relation till vad du tränar till för mål. Men enligt mig kan man inte nå träningsmål utan att öka i temperatur och börja svettas.
Detta går direkt emot det förra, faktiskt inte, om du känner dig obekväm med att svettas får du ändra din mentala inställning till att svettas till att du känner dig bekväm med det.

Vila och träning går hand i hand. Så går en sund livsstil.
Vila mellan träningarna är ytterst viktigt som att träna, detta kan man om man samlar kunskap om träning, det är ytterst dumt rent ut sagt idiotiskt att inte vila efter du tränat, eller skadat dig. Samma sak går det inte att tro att alkohol eller andra droger som bryter ner kroppen funkar på ett positivt sätt med träning, dvs, ska du supa o röka och knarka eller dopa dig går du fetbort som en vettig tränings o fitnessperson. I min värld. Jag vet att en del inte håller med mig i detta, allting är ju i korrelation till dina mål. Men inte mina.

Att gå på träningslokalen och verkligen göra något.
Detta kan vara det viktigaste, att när man väl är på lokalen, göra något. Min första kontakt med ett gym gjorde att jag testade varje maskin, varpå en som jobbade där tyckte att det ger ju inte mig något att pilla på en maskin här å där.
Det är socialt att va på lokalen men det ska ge dig något också.

Med detta kan jag lämna er till vidare läsning.

Jag har mer att tillägga med kommer inte på det nu. Dock lämnar jag en länk om en sak jag tycker kan ge mer att tänka på.

http://www.leangains.com/2011/09/fuckarounditis.html?m=1

Om att aldrig ge upp

Nu när det börjat vårstorma känns det som man kan ta tag i saker igen,
Det främsta jag insett under vintern och delvis våren också är att:

1. Inte har en utbildning på papper eller bevisade kunskaper om alltings relation till vartannat, det är skitsamma om man kan allting om man ändå inte har papper på allting, eller åldern inne.
Jag ska ta tag i mina kunskaper o bli tagen på allvar i det jag kan, och det jag vill veta mer av.

2. Man måste ha pondus att trycka på för det man vet är rätt. Jag är numera fruktat less på be om saker på ett ödmjukt sätt, visst man ska visa respekt och omtanke och tacksamhet mot vissa saker i livet. Om de visar det tillbaka.
I min perfekta värld behöver man inte trycka på mer än en gång. Man behöver inte be mer än en gång.

3. Ingenting är givet, allting kräver en aktion av dig. Med det menar jag att du skapar dig själv inte tvärtom, visst man blir influerad av media, till viss grad tills, när man uppnår ett självmedvetande då kan man påverka sig själv till att bli den man vill vara och det kräver en vilja att förändras som i sin tur kräver styrka och energi.
Energi som man ibland inte har, då mycket annat påverkar en och stjäler en på energi. De tillfällena måste man stanna upp.

4. Den fjärde punkten i detta håller ihop med trean, litegrann. Målen man ska ha ska vara nåbara inom en viss tidsrymd och mätbara på något sätt. Kan man inte mäta sina framgångar eller motgångar blir det fort tråkigt. Och det suger ur en energi till att förbättra sig själv.

5. Detta är en punkt som jag ser som den sista i mitt änsålånge allmänvetande kverulerande.
Den handlar om att man måste ha en viss inställning. Inställningen och mentaliteten att aldrig ge upp, att ingenting är omöjligt, men nu säger ni till mig att jag sa att man ska ha nåbara mål, ja. Men med denna inställningen är väl inget omöjligt?
Allting är på nått sätt nåbart för alla, utefter kunskaper, förutsättningar och andra behov. Eller?
Det är svårt att ingjuta detta i någon annan det måste finnas en gnista där som kan tändas, jag har försökt tända den i andra, dock är det väldigt enkelt att va lat, bekväm och enkel.
Det är enklare att ge upp än att kämpa! Det är svårt att ändra ett kan inte orkar inte vill inte till, ett jag kan jag orkar jag ska klara av detta.

Jag ska inte ge upp. Det är min personliga övertygelse i detta jag ska leta upp drömmar och uppfylla dom. Vad ni vill? Det är helt upp till er. Men det börjar idag nu med er.
Ta inte saker för givet, ta er själva på allvar.

Vägen Fram är alltför gropig och skräpig. - Mellan hjärtat och Yrket.

En sak som hände när jag bodde i Norrtälje var att jag skulle in i Stockholm.Till universitetet där då det var en spelning där av VNV Nation.

Dock så missade jag bussen och orädd som jag var på den tiden och även nu, gick jag så långt jag kom och sprang. Till den sista hållplatsen som låg inom tätortsgränsen.
 Där var det bara tummen upp som gällde, jag kom inte längre, nästa buss gick på aldeles för lång tid för mig att känna att jag hade tid att vänta på den. 

 Efter att det passerat flertalet bilar kom det till slut en taxibil, som körde inom Stockhom taxi-regi förbi och stannade. En av de vita som man skulle kunna säga idag om han.

Killen som körde bilen var invandrare han bröt på något språk som jag inte vet vad det kan ha varit, kanske farsi, eller arabiska. I dag har jag glömt.

Vi pratade vägen in och glöm inte, jag var aldeles för ung och osäker på denna tiden. men vi fick tiden att gå. Vi pratade om varför han plockade upp mig.
Han sa att han var invandrare vilket framgick av hans brytning och att han hade börjat köra taxi när han kom till sverige. Jag minns ingenting om hans utbildning eller hans annars kulturella inställningar eller religionsinställningar, vilket jag varken nu eller då bryr mig om.

Det framgick även varför vårat möte skedde, han hade kört ett äldre par tillbaka till Norrtälje som hade varit på lokal inne i Stockholm. På den tiden kostade en taxiresa multum för mig, och jag tyckte att 200 kr för en taxi var dyrt. Så att de åkte hela vägen från Stockholm till Norrtälje var för mig ett oförståeligt mysterium, de måste ju vara miljonärer nästan för en sån resa.

Varför han plockade upp mig sa han också.
Det var för att han var av inställningen att vi måste hjälpa varandra med det vi kan. Det finns för mycket elände och negativa händelser i världen för att vi inte ska kunna vara medmänniskor till varandra ett tag.
Att göra något gott.
Karma kan man kalla det också. Gör man en godhjärtad handling utan tanke på vad det gör för en, så får man tillbaka något också.

Jag försöker hjälpa där jag kan. 
Ibland när jag kör taxi, vilket är då jag mest kommer i kontakt med andra människor. Eller att skjutsa eller hjälpa kompisar där jag kan då jag är ledig, oavsett om jag sover eller inte. då de hör av sig.
 Jag brukar kalla de körningarna barmhärtighetskörningar, eller samaritkörningar.
Det har hänt nångång man stöter på en vilsen liftare när man är påväg någonstans, eller några strandade personer. Kanske man precis har loggat ur eller ska sluta. Eller så ser man någon med ett blödande sår som får åka annat än pling-pling-taxi, till plåsterhuset.
Ibland är man bara på väg hem. Från en grannkommun.

Dom händer alltför sällan, man får hjälpa andra, på andra sätt. 
Det ger mig ett mervärde att få hjälpa en gammal pensionär till o från deras kärestas gravsten, hem eller till kafferep, blinda, rullstolsburna. att leda dom eller hålla dom om armen när man hjälper dom in eller ur bilen. Lyssna på dom om de har något att berätta, ibland ser man att de tänker på svunna tider, med gråten i halsen. De tillfällena kan jag ge en stabil hand att hålla i.

 De där små tacksamheterna man får varje gång. Sjukresorna är jättekul, man får höra anekdoter om vägen, vägmärkena, vem som har bott var eller kan ha djupa diskussioner, om alltmöjligt, som båda finner som intressen.

Därför gör det mig arg och bitter på andra kollegor, som kommer in och domderar om negativiteten i yrket.
Att det inte får något för det de gör för företaget, att allting är åt helvete, sitter och baktalar chefer om saker de inte har något med att göra eller andra kollegor som säger jävla svartskalle, jugge, ali, eller fitta.
Att de sitter och är bittra är inte någon annans fel än deras egen inställning i mina ögon.

För att kränka en annan chaufför. Vi är alla chaufförer av samma yrkesgrupp, vare sig vi är svenskar, finnar, araber, afrikaner, jugoslaver, vityssar eller kvinnor
 Vårat yrke är ytterst färgat av sexistiska, rasistiska kränkningar och kommentarer.

Vi har en ytterst hård vänskaplig jargong, fast de gånger det går över gränsen för skämt står jag inte bakom de kommentarerna eller värderingarna.

En del av oss har svårt med språket. Visst jag kan själv tycka det är sjukt kul när man hör de som bryter, på ett annat språk, eller de som har en dialekt man inte förstår.

Jag ska inte hyckla. Jag har haft min beskärda del av kunder som jag tyckt varit jobbiga, oavsett vars de kommer ifrån tycker jag att de mest irriterande är att sitta och ha en kund som pratar så högt att man får ont i sina öron.

 Men jag står inte brevid en person när de säger att de är en jävla invandrare, eller någon annan kommentar man kan säga. Som direkt blir en kränkning.

Det är skillnad på att skämta om en sak och mena allvar, att man ser ner på en annan person för att den är född och uppväxt i ett annat land, har en annan hudfärg, kön eller ett annat språk i grunden. 
Om vi tycker det är så otrevligt att jobba med dom så kan vi ju söka oss till något annat.

Det är samma sak med allt, bo inte i ett land som har kallt om ni gillar värme, gnäll inte på saker ni själva kan ändra på bara ni la ner energin på gnället på att förändra för er själva istället.

Vi har haft lyckan att slippa många saker som andra fått genomlida, vi är bortskämda, ouppfostrade, slynglar som inte kan värdesätta saker på ett skäligt sätt.
 Män har aldrig heller fått uppleva den sexisitska diskriminering som existerar. 
På den kan jag inte kommentera så mycket, bara att om man försöker städa undan på sin arbetsplats, så fattas bara ett förkläde som gör att man hör hemma i köket.

Det finns inte många saker som rättfärdigar att slå ner på en person. 
En sak man inte många gånger önskar göra efter man fått erfara eller genomlida samma saker som en som är politisk flykting eller på något annat sätt flytt sitt land för att komma till något där de kan bygga upp något.
Man ska inte döma någon förens man gått en mil i dess skor.

Om man pratar om de som har invandrat i sverige. Många man pratar med längtar hem. 
Men på grund av vissa orsaker så kanske de inte kan, eller vill flytta tillbaka hem. Men den platsen finns alltid i deras hjärta.

Den platsen är den platsen de har sina barndomsminnen, oavsett om stället idag är sönderbombat, skjutet eller liknande. Min hemort är det inte, jag längtar inte dit. men den finns alltid i mitt hjärta och de som bor där bär jag med mig. Jag kan besöka den när jag vill.

Idag gissar jag att jag vill säga, diskriminera inte, säg inget som kan få personen du säger det till att känna sig kränkt. 
oavsett om det är till en kvinnlig eller manlig kollega, invandrare, eller annan svensk. 

 Du vet inte hur den andra personen tar det och om det är en person som du inte känner har du ingen aning om vad den personen har gått igenom för att få nå fram till den de är idag.

Jag tycker att alla har rätt till sina åsikter, men dom ska kunna rättfärdiga dom också, de ska ha en orsak att tycka och tänka som de gör.
 Men jag ska ha rätt att även ha mina åsikter och att berätta att den personen som jag tycker har fel i sina. 

Ett brev till framtiden.

Jag sitter på soffan och syr på ett par trasiga byxor, ett par träningsbyxor som jag har slitit såpass att
de gått sönder i grenen. Det blev en funktionabel lagning, det kommer du lära dig med mig, det ska funka, det behöver ej vara snyggt. Fast man ska göra det så bra man kan. 

Inte för att det är mina favoritbyxor eller att jag är snål. Men för att jag tycker att vissa saker i vårat konsumtionssamhälle kan man värna om. 

Jag är faktiskt ganska fattig nu, jag känner mig definitivt inte rik. Eller bortskämd. 

Men det är inte det som oroar mig nu. Jag undrar, för jag vet att du är på väg, till att komma till världen. Kanske inte ännu men jag har en viss förhoppning om att en dag bli far. Och en bra sådan. 

Vad ska man lära ens barn? Att inte vara bortskämd är väl en bra start, jag tycker inte jag har varit det. Jag tycker heller inte att jag har haft en svår uppväxt. Stundvis var den inte så kul däremot, men det kommer du också att få erfara.

Men tillbaka till bortskämdheten, här sitter jag o lagar ett par byxor som är ca ett år gamla, av dagligt användande har de spruckit. Förr i tiden kunde man inte köpa nya saker hela tiden, det är bara några generationer bort, att man kanske bara hade ett eller två par skor för hela familjen. Och att man fick ärva kläder av äldre familjemedlemmar. 

Att lära sig ta handom sina saker. Vara tacksam för det man har.

Att aldrig ge upp hur tungt det än är är nog bra att lära sig, att man aldrig får allting man vill ha, men jag kommer försöka att ge dig allting, jag kommer att älska dig nog mycket så att jag skulle gå i döden för dig. Eller plocka ner stjärnorna. Men jag kommer inte alltid kunna ge dig allting du pekar på, eller vilja det. Du kommer få det du behöver.

Jag hoppas att du nångång förstår det.

Man ska ha respekt för allting, allting levandes iallafall, det säger jag som är väldigt cynisk. Men jag har mer känslor för djur som inte vet bättre, människor eller personer har oftast ett val eller kan välja medvetet vad de väljer att utsätta sig för. Du kommer lära dig det. 

Kunskap är makt, fortsätt plugga och lära dig saker, försök att alltid se något intressant i allting. Ambition är viktigt. Ha mål och drömmar, de kan ändras med tiden men fortsätt alltid att sträva emot dom.

Det finns många som försöker hitta genvägar men det finns inga genvägar, man måste lära sig allting från grunden. 

Glöm inte att ta vara på din barndom, lek så länge du kan. Ha inte bråttom att bli vuxen. Det brukar gå fort ändå o jag känner mig inte mindre barnslig idag fast jag är trettio-ish än när jag var 20-ish. 

Ha kul på vägen, skaffa vänner som du gillar att umgås med och som tycker samma tillbaka behandla varandra med respekt, säg dock alltid vad du tycker, en riktig vän accepterar att du har andra åsikter än dom. Det är lätt att falla för gruppen, men gå din egen väg. Om vänner inte accepterar dina åsikter finns det de som kommer göra det.

Utsätt dig för utmaningar, livet är och kommer alltid bestå av motgångar, att hantera nederlag är lika viktigt som att lära dig hantera framgångar. Om inte viktigare.

Alla gånger jag trott jag stått på toppen för att kastas ner på knä. Jag har rest mig upp fler gånger än vad jag minns. Förhoppningsvis står jag upp länge till.. 

Världen är upp och ner nu, försök att ha sunda ideal, fast det kommer jag få i uppgift att lära dig om. Det finns så mycket konstigt därute. Hur och vad människor gör mot sig själva eller andra kommer aldrig att sluta förvåna mig. Jag kommer inte kunna skydda dig mot allting som finns därute, alla olika influenser, modeideal eller trender. Det jag hoppas på mest är att du granskar dom med objektivitet, och inte fastnar för några osunda eller självdestruktiva.

Familjen är viktig, den kommer alltid finnas där för dig, vi kommer inte alltid att dra jämt. Men vadsomän händer. Kommer vi alltid att ta emot dig.

Jag hoppas att du inte är långt borta och att jag får leva många år brevid din sida. Kanske något syskon också, vem vet.

Så jag kan få lära dig allting jag kan och ha många roliga minnen med dig.

Jag väntar på dig med iver, vem du än är.

Din Pappa.

Mellan Internet och Sängen, Träningen och drömmen

Sätter upp mål att söka jobb idag.

Vad bra då att tex SSAB, vill att man ska ha silverlight installerat.
Det var inte det enklaste att hitta en lösning på det problemet i Linux (ubuntu).
Jag orkar inte mickla med datorer längre men ibland behöver man.

Många av forumens svar var "undvik sidor med silverlight" lätt om man inte vill söka jobb på sidor som använder silverlight.

En användbar länk var Pipelight. http://www.webupd8.org/2013/08/pipelight-use-silverlight-in-your-linux.html
Så grattis nu kan man äntligen söka jobb på tex SSAB via linux.

Ett delmål avklarat. (eller)
Visar sig att man måste skriva in ALLTING igen på SSAB's jobbsökarsida, men jag gjorde det ju för nått år sen! allting från gymnasiedatum till när jag sist var oattraktiv för arbetsmarknaden. 
Med min tur har jag väl aldrig varit "attraktiv för arbetsmarknaden" just nu verkar det som att de bara går att tjorva till. DETTA var enklare förr.. "Hej herr direktör, får jag jobba hos er?"
"JA!"
Några år efter.
"Hej herr personalchef, får jag jobba hos er?"
"Vi måste ha CV och dina Gymnasiebetyg"
"Här är dom." Sträcker över en liten ihopfäst bunt med betyg och CV.
Idag:
"Hej jag vill jobba hos er!"
"Gå in på våran hemsida, anmäl intresse, Skriv in när du är född, när och var du gick i gymnasiet, andra utbildningar, dina kroppsmått, (vid ev beställning av kläder) *kort paus för att dra in mer luft* dina tidigare arbetsgivare, mål och delmål i livet, dina fordonsbehörigheter, ögonfärg, pissprov, och slutligen skicka in ett foto på hur du ser ut och en video där du talar om vem du är."
"Tack för visat intresse"
"Jag trodde jag gjorde det nu."

Förutom det skriker träningsvärken i kroppen.
Bland det och att köra periodisk fasta samt Dukan-dieten. mår man ju toppen.
Mest ett sätt att testa sig själv. se vad man orkar och klarar av.

Många mål i år kräver att jag tappar till en viss vikt.
Jag har lovat mig själv att ställa upp i en tävling, inte en ätartävling som jag skulle för 10 år sen utan en kampsportstävling.

Då vill jag inte möta bestar som väger in på samma som jag, gör nu, dvs 101 kg.
101 kg är helt ok, om man är längre än 180 cm o väger muskler.
Men om man ser ut o känner sig lite rund om magen och är 176 så är det ingen bra.

Så därför är målet att bygga muskler och tappa vikt ner till 80 kg. Minst!

Jag gick under en glädjeperiod på att testa Dukan-dieten, (även kallad Prinsess-dieten)

Dukan dietens första vecka går ut på att bara äta proteiner. ingenting annat, man måste äta vitamintillskott för detta.
Vilket jag sent kom på. Den första veckan är till för att kickstarta fettförbränningen, lite som LCHF om man inte kört det innan kan man ju alltid googla, jag tror det är inne fortfarande med LCHF.
Antagligen kommer man in i en andra andning, som med LCHF då man börjar lukta aceton, när man når ketos.

Detta och att köra periodisk fasta samtidigt, är ju en brilliant idé. 

Periodisk fasta går ut på att man har ett "ätfönster" och ett "fastefönster" som sträcker sig över, ja vad du själv bestämmer, 5:2 har ju lite samma ideer, man svälter kroppen, fast 5:2 där får man "fasta/svälta" under två dagar, icke sammanhängande, i veckan, tänk att du har en 7 sidig tärning där du inte får slå samma siffra 2 gånger, där 1 representerar måndagen och 7 söndag.

Om ni inte känner till 5:2 från tabloiderna så har ni inte levt de senaste månaderna. vilket också skulle göra det svårt för er att ha kunskap att läsa, då ni antagligen fortfarande ligger i en kuvös eller i en barnvagga.

De finns de som är riktigt hard-core PF-are som kan fasta i upp till 20-24 timmar, och äter i kanske 6 (detta kräver ett 30 timmars dygn, vilket är lite avancerat om man inte kan basmatte) 
Medans andra som jag kör det lite softare o har 16 timmar faste-fönster, och 8 timmars ätfönster. dvs under ett dygn.

Alltså en vanlig vardag, går jag upp, (den tid jag måste och kan) och börjar äta vid klockan 13. Detta för att kunna äta sista måltiden efter träningen som slutar i vanliga fall kl 20. Då jag får äta till klockan 21.
(icke kalorihaltiga saker får jag dricka, som kaffe utan mjölk eller socker och vatten, under min fastetid)

Dukan-dieten vill också att man ska träna, (wow, vilket udda koncept, träna för att tappa i vikt)
Du ska gå i 20 minuter varje dag. Tänka sig, detta låter helt extremt. 

Om ni läste min tidigare blogg från igår, så vet ni att personligen så gör jag mer än går 20 minuter per dag. 
Jag har påbörjat min fjärde vecka av PF och har tappat ca 3 kg hit. 
Dukandieten förutspår att man kan tappa 2-3 kg på första veckan. 

Om man är styrkelyftare borde man nästan gilla denna, man får äta hur mycket proteiner som helst, men helt ärligt jag är lite less på kvarg och kyckling. Det är bara 3:e dagen :-D
Men jag är beredd att testa för att se vilka resultat det blir.
Jag mår inte dåligt, och jag känner att jag har energi att göra det jag ska.
Igår på gymmet  (jag har fortfarande inte tränat seriöst gym på länge) maxade jag 120 på marklyft och 3 reps, 3 set. (mitt max-max har legat på 160 kg).

Senare på kvällen drog jag på fightingträning, som inte blev av, dock fick jag lära ut lite kata och jogga i 20 minuter, samt prata med en som var intresserad av att komma på träningarna. 
Vi avslutade med lätt sparring, ganska soft träning och hoppas att den var givande för de som var närvarande.

Vill ni bygga muskler så har jag en annan bra länk till er.

http://www.fitnessformen.se/artiklar/aktuellt/50-tips-for-storre-muskler/

Beroende på kroppsliga förutsättningar så kan man lägga på sig 1-5 kg muskelmassa på ett år.
Tycker ni inte att 5 kg låter mycket så, vill jag ge en liknelse, gå till frysen o ta fram en 5 kg köttstycke, o tänk på att den sitter inne i eran kropp, (givetvis tinad och fördelad över era muskler).
 Det finns en massa studier på detta, Jag tycker 5 kg är groteskt mycket. Men enligt sidan 
 
http://traningslara.se/muskeltillvaxt-hur-snabbt-det-gar-och-finns-det-nagon-ovre-grans/

"Vanliga siffror som man stöter på här är en ökning i muskelmassa på ungefär 0,5-1 kg i månaden under det första året om man sköter det mesta rätt"

Enligt den så ser det ut som man kan lägga på sig upp till 12 kg på ett år, sen brukar det halveras år efter år. 

Och beroende på om man sköter det rätt eller fel ser man hur man lyckas.

Misslyckas, får du göra men aldrig ge upp.
 Misslyckas man är det bara en sak som gäller, gör det igen. upp på hästen, cykeln, skidorna, grina om du måste, bli arg om du måste men fokusera och gör om igen, tills du klarar av dina mål. 
 

Det som alla sitter o tänker på, när ni kör bil.

Det var flera år sen sist jag använde detta mediumet.
Idag tycker jag att det är mer exemplariskt än (utan att namedroppa) andra internetmedium.

Som jag ser det är det fem år sen jag sist använde denna bloggen.
Mycket har hänt.
Snabb återblick,

Jag flyttade till jokkmokk bodde där. (från skåne)

Flyttade till Vuollerim till eget hus och halv häst.

Sen flyttade jag ut och till Luleå för att studera, men jag började med att köra taxi.
och har gjort det i ca två tre år nu snart.

Idag när jag satt i taxibilen. började jag tänka på yrket som det är.
Jag var ganska uppgiven över att det blivit plusgrader igen. Det var väldigt dåligt före på vägen.

Sitter i en av de som jag anser vara värsta bilarna i yrket, men som ändå fått stort genomslag och jag kört allra mest inom yrket, en minibuss, av ett väl ansett märke, Som har bakhjulsdrivning, väldigt lätt i rumpan och dålig antispin/sladd. För en del åkare är detta ett bra märke att köra taxi med. 
Detta är bara mina åsikter, fast det finns många som delar den med mig.
Jag kör gärna en vanlig personbil av samma märke.

Iallafall Min dag har börjat, det är slask överallt snö tinar och det är blött. Mitt pass går från 7-18. Min hjärna börjar spinna på, några timmar bakom ratten de senaste åren har satt sina rutiner. Man läser av sina medtrafikanter.

Hjärnan börjar verkligen spinna nu. Nu har man vaknat till sitt fulla.
Många andra medtrafikanter tänker säkert. Bara jag tar mig till jobbet säkert, men detta är mitt jobb. när ni kommer fram till jobbet och sätter er på antingen kontorsstolar, receptioner, kundmottagningar, industriarbetare, vårdpersonal, sitter vi i våra hjullastare, lastbilar, bilar, vägmaskiner. 
Alla som jobbar på eller kring vägarna. Vi är på vårat jobb. Vi kan inte släppa vårat fokus ifrån det vi gör.
Vi har ansvar för alla medtraffikanter. De som sitter i sina bilar, eller går på vägen, cyklar trots att det är (enligt mig) bättre att gå i detta väglaget. 

En dam som går över övergångsstället vid Kulturens hus i Luleå.
Hon som tar skydd eller försöker på nått sätt försvara sig när jag ser att hennes barnvagn fastnar i snön och stannar upp precis som jag ska passera, jag ser detta jag förstår tillräckligt för att gira undan utan att något händer. För mig förstår jag inte hennes anledning att försöka blockera bort något, om det är vatten eller att hon tror att hon ska bli påkörd, jag är flera meter ifrån henne i sidled. och inget vatten skvimpar upp på henne.

På väg in med skolbarn från gammelstan på 97:an så stannar trafiken upp, jag vet inte om någon mer än jag får panik och en adrenalinrush när jag inte litar på bilens bromsförmåga, jag vet att den är väl servad. Jag vet att ingenting är fel på den, men hur är väglaget just här?
Bilen framför mig bromsar in ganska hastigt. tänker han på att det finns något bakom sig.
Man spelar cool, att man fejkar situationen, i liknande situationer då hjärtat sitter i halsen, finns alltid tusen sätt att skrämma upp en medtrafikant, en situation som man inte kunnat läsa av. När någon byter fil framför en utan att blinka, en cirkulationsplats, då de ska svänga runt men inte blinkar, eller korsning där de svänger ut mitt framför en utan att blinka. finns tusen saker som kan hända och händer varje dag. Våran vardag.

När bilen kämpar sig fram i snömodd och jag inte vill stanna, Kunden skriker till att hon bor här o jag ska stanna, då jag säger att jag vet om det, men jag vill köra runt, så att hon inte behöver gå runt i djupsnön, eller att jag behöver sätta mig på det förrädiska underlaget.

När en bil plötsligt slänger i backen och börjar backa, utan att titta i backspegeln. 

Jag vet att jag gör mina missar också.
Jag har ett temprament, jag tycker inte om folk som ligger i fel fil, inte blinkar, inte släpper fram i korsningar som är dubbelfiliga, och de envisas att ligga i ytterfilen, då jag vill komma ut. 
Jag kan själv backa, ibland, Jag försöker vara observant, men det är inte kul att folk springer bakom bilen, eller kör bakom bilen när de ser att mina backlysen är på.
Jag har aldrig kört på en annan människa, då jag backar vill jag helst slippa risken med, så kul kan det inte vara.
I andra situationer får andra skylla sig själv. 

När vi kör på vägen är det våran väg, när det är krogkväll så finns det en passage i Luleå som många tar för att unvdika att gå 20-50 meter längre väg, till en gångtunnel under. Den går över en högt traffikerad väg. Som många taxibilar kör vid. Jag brukar alltid slå på hellysena där så att de ser att man kommer, i enstaka fall har jag fått tuta, som på en flock renar.
Dumma tröga djur som står på vägen och inte fattar att flytta sig, eller se sig om, lapar upp spriten från sina flaskor, som renar slickar salt från vägen. In i dimman.
  Jag har bländat polisen när jag kom där. En gång. 
Polisen gör ingenting åt de folken trots att det varken är övergångsställe eller på liknande sätt en personövvergång där.
 Många taxikollegor säger att blir någon påkörd där så är det deras eget fel. Iallafall säger jag det. jag kan inte hållas ansvar för alla andras handlingar i trafiken för nångång kommer nån bli påkörd där. Då kommer det ta hus i helvete!
 Först då, när någon ligger där.

Lagar som existerar om övergångsställe är jag fruktat konsekvent med, jag har väjningsplikt på alla som går eller leder cyklar, men cyklar de försöker jag få dom observanta på att de är deras fel. Flera gånger har jag tvärnitat för att inte köra på någon fotgängare som plötsligt står mitt framför motorhuven. Ibland har man missat dom, ibland har man inte förstått att de är på väg över. 
Står de o pratar med någon vid ett övergångsställe ser det oftast inte ut som att de ska gå över vägen.
De vägrar söka ögonkontakt, många gånger kan de gå med blicken i marken. Eller i mobilen.

 Jag blir sällan aggresiv i trafiken. Kanske när man kör fredag lördag, krogen stänger man har skrikiga kunder. Man vill bara bli av med dom fort, jag vet själv hur jag är när jag är i fyllan. 
 Men när jag sätter mig i en taxi. Om jag får tillfälle att vara ute på krogen o svina, som jag kallar det, ser jag till att försöka prata i normal samtalston att inte försöka ragga på taxichauffören, dumpa priset, veta vart jag ska någonstans och sitta still.
 Jag försöker säga till om jag mår illa, att jag inte kan genomföra resten av taxiresan utan att göra på mig på ett eller annat sätt.

Jag litar på min körförmåga, jag måste lita på bilens  förmåga också och aldrig köra över dess förmåga eller min.
 Det är mitt ansvar som chaufför att bilen jag kör, att den funkar, däcken är ok, bromsarna, ja allting från tvätt o inredning till utrustning och prestanda.
En bra åkare lyssnar när man säger att bilen har problem och man vägrar köra.
Jag har satt mig i bilar som jag personligen vägrat köra privat, därför att åkaren har sagt att de är i fullgott skick, sen står i flera timmar utan att jag varken får betalt för det eller att jag får igång bilen.
Jag har skruvat i bilen jag senare ska köra under kvällen. Först skruvat i fyra timmar, sen har jag kört i tio. Jag älskar att skruva i bilar. Eller städa och hålla på, men när det inte är min privata, att jag är trött efter det jag gjort åkt hem och duschat av mig för att sen så fort jag kan sätta på mig taxiuniformen o sen sätta mig på min häst o köra människor, personer som lämnar sitt liv i mitt ansvar. Det krävs att jag får vara utvilad.


Men mina medtraffikanter, där kan allting hända, i händelse av att jag läser av situationen fel, eller annat, men jag litar mer på lastbilar, eller andra vägmaskiner. att de är lika skärpta som jag för de också har vägen som sin arbetsplats.

Detta är min vardag. Upp till tretton timmar sträcker sig vårat arbetspass. Det finns dagar då passen blivit längre. Trots att det ligger utanför lagen, har det blivit så långt som ibland femton timmar. Bilen måste hem, jag står mitt ute på en ödeväg någonstans i norrland, inget hotell finns, bilen finns som sovplats.

Ibland hinner man knappt äta eller springa på toa. Dag som natt.
Vissa pass börjar fyra på morgonen, andra tio på kvällen.
Det brukar inte finnas ersättare om man känner att man sovit dåligt på natten. När man har dygnsskiftning.

Jag tränar hårt, ca 6 dagar i veckan. Kampsport, Ingen stil som jag har nytta av i taxin även om jag har stött på hotfulla personer försöker man avvärja det med sitt munläder.
Ibland är jag ofokuserad på träningarna, ibland så är mitt huvud fortfarande kvar i taxin, ibland är det på väg dit. 
Träningarna är min meditation. Ett sätt att för mig slappna av. Vare sig det är kampsporten, skidorna, eller gymmet, det är det jag sysslar med på min fritid. 

Jag funderar på köpa egen bil.
Men för mig så är det kvalitet på bilen som jag vill ha inte något som går igenom av de nya förordningarna om miljöbilar. gränsen gör att jag inte kan köpa en som har drivning på alla fyra hjulen. Om jag vill äga en egen taxi.
För mig så tycker jag att miljön är väldigt viktig, men om jag ska tumma på säkerhet i trafiken, eller miljön.
Så blir det att tumma på miljön.
Jag är konsekvent med säkehetsbälte också, men sätter de sig i taxin så måste jag upplysa resenärerna om att det existerar bälten. Gör jag inte det så kan jag åka på bötern i en kontroll.
Det är inte så kul att vara orsaken att någon sitter i rullstol eller ligger i en kista. 
vare sig det är mitt fel eller den som ligger där.

Ett förlåt räcker inte långt.

Jag hoppas bara detta kan komma fram till någon som kan tänka om och tänka rätt...

Min vardag lämnar ditt liv i mina händer, varje gång du sätter dig i min taxibil.

Många tycker säkert nu att varför kör du taxi om du nu inte tycker om riskerna med det.

Jag älskar att köra taxi vissa dagar. Andra kan jag verkligen hata det. Det är så med alla jobb.
Jag tycker att jag är bra på att köra bil, det borde man bli, annars har man inte i denna branchen att göra.
jag tycker om variationen med jobbet. att ibland köra sjukresor, gamla pensionärer som ska hem eller iväg på något kafferep. prata med dom. att ibland köra ungdomar, till skolan, eller folk till krogen. Hem ifrån krogen inte lika kul, alltid. Man tar det goda med det onda som med allting.
Jag älskar mina kollegors sjuka humor, de få gånger vi står o surrar, ibland kan det bli flera timmar. En nedtrappning då vi kört krogfolk. Alla sjuka möten med folk. 
Alla sjuka frågor som resenärer ställer. Det blir en del. Oftast förekommer standardfrågorna. 

En fråga som jag tycker kan tas upp här är när jag stannade utanför mitt universitet och började surra med gäng som stod därute.
En tjej förstod inte att jag också försöker vara studerande
Hon ställde frågan. 
"Gör det dig lycklig att köra taxi?"
"Definiera lycklig?" var min motfråga.
"Ja alltså, är det ditt mål i livet, det som gör dig glad att köra taxi, fyller det upp ditt liv."
"Nej"

Hennes definition på lycklig stämmer inte in på vad jag tycker förfyller mig.
Men det kan vara en väg dit. Jobbet ger en medel att uppfylla ens livs mål.
Min träning gör mig lycklig.
Mina vänner gör mig lycklig.
Min familj gör mig lycklig och ibland uppgiven.
Min egen bil gör mig lycklig.
Att vakna upp på morgonen, ger lycka det med.

Lycka är vad vi själva definierar det som.
och lycka är att varje dag göra sitt bästa för att förbättra sig själv inom de aspekter man
vill bli bättre i.
Vill man bli bättre på att göra något. 
Är det bara en själv man kan vända sig till.