En sak som hände när jag bodde i Norrtälje var att jag skulle in i Stockholm.Till universitetet där då det var en spelning där av VNV Nation.
Dock så missade jag bussen och orädd som jag var på den tiden och även nu, gick jag så långt jag kom och sprang. Till den sista hållplatsen som låg inom tätortsgränsen.
Där var det bara tummen upp som gällde, jag kom inte längre, nästa buss gick på aldeles för lång tid för mig att känna att jag hade tid att vänta på den.
Efter att det passerat flertalet bilar kom det till slut en taxibil, som körde inom Stockhom taxi-regi förbi och stannade. En av de vita som man skulle kunna säga idag om han.
Killen som körde bilen var invandrare han bröt på något språk som jag inte vet vad det kan ha varit, kanske farsi, eller arabiska. I dag har jag glömt.
Vi pratade vägen in och glöm inte, jag var aldeles för ung och osäker på denna tiden. men vi fick tiden att gå. Vi pratade om varför han plockade upp mig.
Han sa att han var invandrare vilket framgick av hans brytning och att han hade börjat köra taxi när han kom till sverige. Jag minns ingenting om hans utbildning eller hans annars kulturella inställningar eller religionsinställningar, vilket jag varken nu eller då bryr mig om.
Det framgick även varför vårat möte skedde, han hade kört ett äldre par tillbaka till Norrtälje som hade varit på lokal inne i Stockholm. På den tiden kostade en taxiresa multum för mig, och jag tyckte att 200 kr för en taxi var dyrt. Så att de åkte hela vägen från Stockholm till Norrtälje var för mig ett oförståeligt mysterium, de måste ju vara miljonärer nästan för en sån resa.
Varför han plockade upp mig sa han också.
Det var för att han var av inställningen att vi måste hjälpa varandra med det vi kan. Det finns för mycket elände och negativa händelser i världen för att vi inte ska kunna vara medmänniskor till varandra ett tag.
Att göra något gott.
Karma kan man kalla det också. Gör man en godhjärtad handling utan tanke på vad det gör för en, så får man tillbaka något också.
Jag försöker hjälpa där jag kan.
Ibland när jag kör taxi, vilket är då jag mest kommer i kontakt med andra människor. Eller att skjutsa eller hjälpa kompisar där jag kan då jag är ledig, oavsett om jag sover eller inte. då de hör av sig.
Jag brukar kalla de körningarna barmhärtighetskörningar, eller samaritkörningar.
Det har hänt nångång man stöter på en vilsen liftare när man är påväg någonstans, eller några strandade personer. Kanske man precis har loggat ur eller ska sluta. Eller så ser man någon med ett blödande sår som får åka annat än pling-pling-taxi, till plåsterhuset.
Ibland är man bara på väg hem. Från en grannkommun.
Dom händer alltför sällan, man får hjälpa andra, på andra sätt.
Det ger mig ett mervärde att få hjälpa en gammal pensionär till o från deras kärestas gravsten, hem eller till kafferep, blinda, rullstolsburna. att leda dom eller hålla dom om armen när man hjälper dom in eller ur bilen. Lyssna på dom om de har något att berätta, ibland ser man att de tänker på svunna tider, med gråten i halsen. De tillfällena kan jag ge en stabil hand att hålla i.
De där små tacksamheterna man får varje gång. Sjukresorna är jättekul, man får höra anekdoter om vägen, vägmärkena, vem som har bott var eller kan ha djupa diskussioner, om alltmöjligt, som båda finner som intressen.
Därför gör det mig arg och bitter på andra kollegor, som kommer in och domderar om negativiteten i yrket.
Att det inte får något för det de gör för företaget, att allting är åt helvete, sitter och baktalar chefer om saker de inte har något med att göra eller andra kollegor som säger jävla svartskalle, jugge, ali, eller fitta.
Att de sitter och är bittra är inte någon annans fel än deras egen inställning i mina ögon.
För att kränka en annan chaufför. Vi är alla chaufförer av samma yrkesgrupp, vare sig vi är svenskar, finnar, araber, afrikaner, jugoslaver, vityssar eller kvinnor
Vårat yrke är ytterst färgat av sexistiska, rasistiska kränkningar och kommentarer.
Vi har en ytterst hård vänskaplig jargong, fast de gånger det går över gränsen för skämt står jag inte bakom de kommentarerna eller värderingarna.
En del av oss har svårt med språket. Visst jag kan själv tycka det är sjukt kul när man hör de som bryter, på ett annat språk, eller de som har en dialekt man inte förstår.
Jag ska inte hyckla. Jag har haft min beskärda del av kunder som jag tyckt varit jobbiga, oavsett vars de kommer ifrån tycker jag att de mest irriterande är att sitta och ha en kund som pratar så högt att man får ont i sina öron.
Men jag står inte brevid en person när de säger att de är en jävla invandrare, eller någon annan kommentar man kan säga. Som direkt blir en kränkning.
Det är skillnad på att skämta om en sak och mena allvar, att man ser ner på en annan person för att den är född och uppväxt i ett annat land, har en annan hudfärg, kön eller ett annat språk i grunden.
Om vi tycker det är så otrevligt att jobba med dom så kan vi ju söka oss till något annat.
Det är samma sak med allt, bo inte i ett land som har kallt om ni gillar värme, gnäll inte på saker ni själva kan ändra på bara ni la ner energin på gnället på att förändra för er själva istället.
Vi har haft lyckan att slippa många saker som andra fått genomlida, vi är bortskämda, ouppfostrade, slynglar som inte kan värdesätta saker på ett skäligt sätt.
Män har aldrig heller fått uppleva den sexisitska diskriminering som existerar.
På den kan jag inte kommentera så mycket, bara att om man försöker städa undan på sin arbetsplats, så fattas bara ett förkläde som gör att man hör hemma i köket.
Det finns inte många saker som rättfärdigar att slå ner på en person.
En sak man inte många gånger önskar göra efter man fått erfara eller genomlida samma saker som en som är politisk flykting eller på något annat sätt flytt sitt land för att komma till något där de kan bygga upp något.
Man ska inte döma någon förens man gått en mil i dess skor.
Om man pratar om de som har invandrat i sverige. Många man pratar med längtar hem.
Men på grund av vissa orsaker så kanske de inte kan, eller vill flytta tillbaka hem. Men den platsen finns alltid i deras hjärta.
Den platsen är den platsen de har sina barndomsminnen, oavsett om stället idag är sönderbombat, skjutet eller liknande. Min hemort är det inte, jag längtar inte dit. men den finns alltid i mitt hjärta och de som bor där bär jag med mig. Jag kan besöka den när jag vill.
Idag gissar jag att jag vill säga, diskriminera inte, säg inget som kan få personen du säger det till att känna sig kränkt.
oavsett om det är till en kvinnlig eller manlig kollega, invandrare, eller annan svensk.
Du vet inte hur den andra personen tar det och om det är en person som du inte känner har du ingen aning om vad den personen har gått igenom för att få nå fram till den de är idag.
Jag tycker att alla har rätt till sina åsikter, men dom ska kunna rättfärdiga dom också, de ska ha en orsak att tycka och tänka som de gör.
Men jag ska ha rätt att även ha mina åsikter och att berätta att den personen som jag tycker har fel i sina.
No comments:
Post a Comment