Till alla dom, som kämpar.

Det är alltid vemodigt att lämna en stad, full med vänner som man ser alldeles för sällan.

Det här utlägget började jag på idag efter jag följt en av mina mest långvariga vänner till hans jobb.

Men känslan började redan igår, då jag landat i Stockholm med mitt tåg.

Jag kände sådan tillfredsställelse av att åter vara i staden. Gå runt och känna på dess gator, titta på affärerna och mötas av dess folk.

Känna de samma lukterna som de alltid varit på olika ställena man alltid hållit till på i den stund man bodde här. 

Känslan längtan o minnena, butikerna som finns kvar och allt det som är nytt.

Att kunna gå skrattandes tillsammans med en kompis man inte träffat på flera år, men ändå känna samma närhet till. Samma vänskap.

Jag insåg att vänskap är som något man måste underhålla, men inte alltid vara närvarande för. Den finns kvar där om den en gång blivit etablerad. 

Den kan förändras och mogna eller ibland också tyna bort, men är den menad att vara, så kommer den alltid vara stark.

 

Stockholm har jag inte alltid kommit överens med. Det är lättast att beskriva det som att man en gång i tiden inte hade mognaden till staden. Lite som ett ungt förhållande, man ger sig in för tidigt för att uppskatta det, för hårt och för tillgivet för att det sen bara blir skit. 

När jag klev av tåget kände jag ändå att här kan jag bo, det är inte alla städerna jag känner så för, jag har avskytt Stockholm. Mest för att jag har varit för ung, för naiv och dåliga saker som hänt där.

Jag ville först beskriva denna känslan som ett gammalt ex som man inte kan undvika, kanske lite som att ha barn med nån och sen blir ens förhållande uselt, man separerar, lever sina egna liv, sen mognar man och hittar tillbaka till varandra, för att man var för så ung och dum, för temperamentsfull.

Men det känns inte riktigt så. 

Det är nära men ändå inte den känslan jag får.

Känslan jag får idag är att en stad är som en gammal vän. Som är stor nog att man kan trampa igenom den, känslan, av gatorna, lukterna och vad som mer ger sitt intryck till staden. Vad man själv ger och att man har mognat tillsammans.

En stad eller en plats är vad man gör den till, vad som finns där intrycken som har varit och minnena som hänt där, man kan minnas antingen det bra eller det dåliga.

Jag har känt samma sak i min hemstad. Min födelse och uppväxtsstad, jag har gått från att se det dåliga till det som jag gillar med staden. Visst finns det fortfarande folk där som jag avskyr, (som jag själv inte vet vad som händer om jag stöter på idag) men det har inte med staden att göra, jag har även vänner där, som jag älskar och som jag skulle göra allt för. Allting handlar om inställning.

Förr i tiden valde jag ofta det dåliga, istället för det bra.

Jag har gått ifrån det till att försöka se det positiva. Att leva i nuet, att vara med dom som får mig att le och sprudla av glädje, istället för att tryckas ner av det negativa som finns.

Visst har jag från tillfälle till tillfälle tappat mitt positiva tänkande. Jag har tur jag har vänner som kan få mig tillbaka till rätt spår.

Jag har bott på olika ställen, Ängelholm, Norrtälje, Stockholm (Hägersten) Jokkmokk, Luleå.

Jobbat i Gällivare.

Där ungdomar sagt till mig att de vill flytta därifrån, för där finns inget som de vill göra.

Redan då sa jag till samma ungdomar, att ett ställe, den plats där man bor, blir vad man gör det till. Istället för att gnälla på det som inte finns,se på det som finns eller gör det man vill ha. Finns inte en sport eller hobby i din stad, försök starta en förening.

Det är ungefär så det låter, ibland blir det tvärtom. När jag bodde på Hägersten, ville jag så mycket men gjorde inget, (främst för att jag inte hade råd) jag hade ingen Go!-attityd

Det fanns såpass mycket att välja på så att man blir överväldigad. 

 Då krävs det kontakter, bra vänner, jag minns jag gick till en kung-fu lokal på Medis. Men backade för det var för dyrt jag hade för låg självkänsla, jag var fortfarande en bruten man då, jag var ensam och osäker. Jag önska jag haft alla vänner i stan då som jag har nu. 

Jag tackar mina vänner i Jokkmokk att de ringde mig när träningar var, eller att vi försökte hitta på saker, peppa en. 

Det har inte alltid varit så. Jag fick den attityden att jag ska aldrig ge mig.

Aldrig någonsin ska jag sluta kämpa. 

Vare sig det gäller personlig- yrkes- eller fysisk-a motgångar.

Jag har alltid ställt upp för vänner och aldrig krävt något, tillbaka. 

Jag tycker att det ska komma självmant. Det är inte alltid man får tillbaka något. Men när man får tillbaka något känns det tillfredsställande ändå. Jag har en tendens att alltid ta hand om mina egna problem, klantar jag mig tar jag mig själv ut ur det. Men ibland krävs det att man får hjälp. 

Då hjärta, blod, svett och tårar bara kan ta en så långt. 

Det känns skönt att känna att man har vänner. Som har överenseende för att man lyckas med dumma saker mitt i natten. 

Speciellt i en stad som Stockholm.

Men det jämnar väl ut sig på en tioårsperiod.?

Jag förväntar mig att vänner ringer nångång till mig o behöver hjälp. Likväl att jag kan ringa dom. (Även om det är sällan)

Det enda jag är ledsen över är att alla mina vänner som jag anser dom. Är utspridda över hela Sverige och snart världen. 

Jag hoppas att den dagen aldrig kommer då jag känner att jag inte vill kan eller orkar umgås, men någon av dom om jag passerar dess stad. 

Jag hoppas:

Att de fortsätter ha överseende för att vi alldeles för sällan träffas. 

Eller att de aldrig blir rädda för att höra av sig till mig, om det är något eller vill hitta på en sak.

Till slut säger jag.

Gå en hel dag utan att gnälla på någonting, se sen hur ditt liv förändras. Allting är vilken inställning du har. (Jag har för övrigt ännu inte lyckats, men jag jobbar på det!)

Det här skulle vara en kärleksförklaring till Stockholm, en större stad i Sverige som jag än en gång kommit att älska. Nu när jag fyllt staden med en glädje som finns och kommer finans kvar nästa gång jag kommer dit. Likväl min nuvarande hemort, där jag också har vänner jag träffar för sällan, för allting ställer till det. 

 Livet rusat iväg alltför fort. Tiden att umgås finns där. Då tar vuxenlivet alltid en ut på en annan väg. 

Konstigt hur det är, jag trodde aldrig att jag skulle bli vuxen, vissa saker är jag det inte med medans andra känner jag att jag är det väldigt mycket.